jagskablibarnmorska.blogg.se

Jag har bloggat i många år, mer eller mindre seriöst, men nu gör jag ett nytt försök till en nischad blogg där ni kan få följa min resa (klyscha nr 1) mot min dröm (klyscha nr 2) - att bli barnmorska.

 

Min mamma har berättat att redan som barn var jag onormalt intresserad av hur barn blev till och hur barn föddes. Jag har vaga minnen av hur jag kunde sitta och slå i trötta uppslagsböcker (forntidens google) hemma i bokhyllan på sökord som förlossningar och graviditeter. 

 

Som tonåring kom jag i kontakt med mens och preventivmedel och hela faderittan. När jag själv blev sexuellt aktiv kom jag i kontakt med de trevliga fördomarna och förtrycket av den kvinnliga sexualiteten. Det var inte okej för att en tjej att ligga runt och så vidare. I trean på gymnasiet (jag gick teater) gjorde jag och mina kompisar som projektarbete en pjäs som skulle belysa kvinnans sexualitet och njutning. Detta eftersom vi tyckte att sexualkunskapen i skolan enbart pratade om mannens njutning i form utav utlösningen. Pjäsen visades på högstadieskolorna i kommunen och var väl rätt flummig, men jag är ändå rätt stolt över att vi kunde vara så kloka blott 18 barre gamla.

 

Någonstans i den vevan började jag intressera mig för feminismen.

 

Annars var jag rätt skoltrött och ofokuserad och fick inga direkta höjdarbetyg. Efter gymnasiet jobbade jag två år som hästskötare i ett stort travstall. Någonstans där blev jag ganska less och började fundera på framtiden vilket jag inte hade gjort på ett par år. Jag fick den vanliga frågan "Men vad är det du BRINNER FÖR?". Och svaret på den frågan var sexualitet, kvinnor, förlossningar, preventivmedel. Det fanns bara barnmorska för mig.

 

Jag började undersöka hur fan man skulle bli barnmorska. Insåg att man måste vara utbildad sjuksköterska, ha jobbat minst ett år och SEDAN plugga 1,5 år till barnmorska. Herrejävlar. Och för att ens komma in på barnmorskeprogrammet behövdes typ 19 i betygspoäng har jag för mig. Jag hade typ 12-14 nånting.

 

Där någonstans började jag att ge upp... Det här skulle ju fan aldrig gå. Jag hade två alternativ; antingen plugga upp massa ämnen, vilket lät skittråkigt och drygt och skulle säkert ta flera år. ELLER skriva minst 1,0 på högskoleprovet (vilket då var minimum för att komma in på sjuksköterskeprogrammet i Uppsala, och jag ville inte flytta eftersom jag hade mina hästar utanför Uppsala där jag bodde). Jag hade skrivit högskoleprovet en gång under gymnasiet, bakfull, med det fantastiska resultatet 0,4. Det hela kändes jävligt hopplöst.

 

Jag berättade om mitt hopplösa läge för en kompis, som dock peppade mig. Hon höll på att plugga inför högskoleprovet för att komma in på veterinär där det krävdes 2,0, alltså liiiite högre målsättning än vad jag hade. Men hon sa i alla fall att "Det är så KLART att du kan klara 1,0! Det GÅR att plugga inför provet!".

 

Jag blev jävligt peppad och tänkte att jag skulle ge det ett försök. Jag gick med i klubbar på internet och lånade böcker (Högskoleprovguiden?). Pluggade SATAN. Varje jävla kväll efter jobbet. Jag som aldrig tidigare riktigt ansträngt mig med plugg i livet, la ner en jävla insats.

 

Så kom då provdagen. Jag gick dit, nykter denna gång, och gjorde mitt bästa. Tyckte att det gick ganska bra. Svaret: 0,6. Jag höll på att dö. Så fruktansvärt pinsamt. Om jag skriver 0,4 bakfull och oförberedd, och bara höjer mig 0,2 nykter och förberedd kan jag ju lika gärna hänga mig typ. Men min kompis fortsatte att peppa mig och sa att det bara var att försöka igen, att man måste skriva det minst tre gånger innan man hajjar grejen. Jag fortsatte att plugga och nästa provtillfälle kom. Jag skrev 0,9, EN poäng ifrån 1,0. Jag var jävligt nöjd med mig själv men samtidigt fruktansvärt besviken över att bara vara 1 poäng ifrån att komma in.

 

Jag sökte sjuksköterskeprogrammet vårterminen -11. Blev reserv 45 eller liknande. Trodde det var ganska kört och förbannade den där poängen som gjorde att jag halkade mycket längre ner i min urvalsgrupp.

 

Jag tror det var dagen innan, som jag fick ett samtal från skolan. Det fanns plats för mig i utbildningen. Folk hade hoppat av. Jag skulle få komma på uppropet dagen efter. LYCKA. Alltså, fyfan vilken bekräftelse jag fick för mitt slit med höskoleprovet. Jag svävade på moln.

 

Sen kom osäkerheten och nervositeten. Skulle jag klara tre års universitetsstudier? Vad fan är en sjuksköterska egentligen? Jag visste att dom tog blodprover och sånt, men inte så mycket mer. Jag som aldrig varit i närheten av vården annat än som patient. Jag visste fan inte ens vad handsprit var.

MEN.

 

Helvete vilka underbara tre år jag fick. En sån otrolig utveckling som människa och person. Sjuksköterskeprogrammet var en helt otrolig utbildning, inte bara kunskapsmässigt utan även på det personliga planet. Jag har fått uppleva Uppsalas outstanding studentliv och fått vänner för livet. Varit kär och blivit dumpad. Blivit kär igen. Haft fantastiska praktikplaceringar och mindre bra pratikplaceringar. Sålt mina hästar och flyttat in till stan.

 

Sista året sökte jag jobb som undersköterska på förlossningen. Herregud vad jag ÄLSKADE det jobbet. Och så fantastiskt bra erfarenheter att ha med sig. Jag vet inte riktigt hur många förlossningar jag varit med på men uppemot 100 stycken är det nog i alla fall. Jag har varit med om massor utav PN, urakuta snitt, bristningar, stora blödningar oh sugklockor. Jag insåg att jag är jävligt bra på akuta situationer och att det är det jag gillar, där det blir adrenalinpåslag.

 

Så jag sökte jobb på KAVA efter examen, kirurgiakutvårdsavdelningen, 70B2 på Akademiska. En avdelning där alla som söker till akuten med buksmärtor och kanske behöver opereras, hamnar. Hamnade på en så sjukt bra avdelning visade det sig. Världens bästa kollegor och en intressant patientgrupp. Framförallt väldigt bra, tror jag, inför kommande jobb på förlossningen. Det är mycket nålsättningar och snabba förberedelser inför operationer.

 

Jag har lärt mig grymt mycket, utvecklats enormt från en liten osäker nykläckt syrra till en som faktiskt kan ganska mycket. Men redan från dag ett sökte jag extrakurser. Att komma in på barnmorskeprogrammet är inte helt lätt det heller, och det krävs extra höskolepoäng i Uppsala. Under våren, medan jag var ny på mitt heltidsjobb, pluggade jag Amning och bröstmjölk 7,5 hp och Mäns våld mot kvinnor 7,5 hp. Klarade bägge kurserna och skrapade därmed ihop 15 extra hp. Under hösten läste jag Missbruk och beroende 7,5 hp.

 

Skickade in ansökan till barnmorskeprogrammet. Min sista kurs var inte avslutad när ansökningen var, och därför kunde jag bara räkna in mina 15 hp. Utsikterna var inte så bra, tidigare år var lägsta antagningspoäng runt 20-30. Men jag chansade. Skickade in mitt anställningsbevis på att jag precis hade jobbat minst ett år i januari när utbildningen började, vilket var kravet.

 

Första urvalet klart. Reserv nummer 12. Bättre än vad jag hade trott, men skulle verkligen 12 stycken tacka nej...?

 

Dagarma till andra urvalet var så jäääävla långa. Dagen när beskedet skulle komma satt jag och uppdaterade sidan var 10:e minut från tidig morgon.

 

Och så plötsligt uppdaterades det.

 

 

 

Så. GRATTIS till dig som pallat läsa igenom mitt livs novell, du har en valfri moderkaka att hämta ut på förlossningen under nästa vecka.

 

Den 19:e januari börjar skolan och jag är fett taggad för att använda ett lite ungdomligt uttryck.